|
Eftersom
landet var lägre, såg ön annorlunda ut med fler kobbar
och skär, och så sent som på 1930-talet gick det vid
högvatten att ro mellan själva Norröra och dessa öar,
t ex "Skäret" och "Klubbörn". Strax norr
om Waldemarsudde (förr "Småöra") gick det in
en stor vik vars innersta del var djupare och bildade den lilla insjön
"Byviken" - på sommaren en oas för många sjöfåglar
och på vintern en skridskobana för byns ungdomar. Det var kring
den som öns första bosättare bosatte sig för dess
hamn var helt skyddad. Men den byn brändes ner den 11 juli 1719 när
ryssarna härjade Roslagen under Karl den tolftes krig. Den nya byn
byggdes upp längre söderut där det också gick att
få en skyddad hamn mellan Söderöra och Norröra.
Under 1800-talet flyttade många till Norröra varvid flera stora
boningshus restes. Vid sekelskiftet fanns 16 bofasta familjer med omkring
50 personer, 40 kor och tio hästar. Fram till 1920 var ön Kunglig
jaktmark och inga hundar andra än de i jaktsällskapen fick tas
med till ön. Sonja Söderman som år 1993 skrev ned denna
historik minns att när de kom till ön 1913 berättade gamla
norrörabor att de träffat såväl Kung Oscar II som
Gustaf V - och den väg som i dag kallas "Gröna gången"
hette då "Gustaf V:s väg".
Numera finns cirka 130 hushåll på ön sommartid, men endast
ett par familjer bor här året runt.
Ett minnesmärke från äldre tider finns i närheten
av Holmören på den sydöstra stranden av Holmen - en halvannan
meter lång liggande sten med inskriptioner och årtalen 1770-1771.
|
